Mitt andra...

Idag är en dag som alla andra dagar, jag är hemma, letar efter jobb, ringer tråkiga samtal till olika myndigheter för att få ordning på alla konstigheter. Min pojkvän är på jobbet, längtar till han kommer hem, vill gå ut & hitta på nåt. Kanske vi inte har så lång tid kvar, kanske flyttar han om två månader. Då kommer det, slutet... Det är en utlandstjänst på gång, en tjänst som vi pratat om i flera år, en tjänst som vi båda drömt om för hans skull, för vår skull. Planerna som vi skulle kunna genomföra, dörrarna det skulle öppna för vårt liv. Nu står han där & dörren har öppnats på glänt för honom, men jag måste stanna kvar. Det som finns på andra sidan är inte för mig. Jag älskar honom mer än allt, nästan allt det finns en sak han inte kan ge mig, ett barn & jag klarar inte att ge upp tanken om barn för hans skull. Ha letat efter någon i den här situationen, jag hittar liknande. Vi är många som inte kan få barn, många som testat IVF, dock inte vi för det är inte lönt, det finns inga spermier. Adoption finns för oss, men jag vill så gärna försöka, han vill att jag ska kunna försöka, men inte tillsammans med honom. Han har på något sätt förlikat sig med tanken att barn inte är något som kommer hända för honom. Han har bestämt sig för att fylla sitt liv med annat & jag har lärt mig att acceptera det. Så vi har helt nyktert fattat beslutet att vi vill olika saker & att vårt förhållande måste upplösas. Det betyder dock inte att det inte gör ont, att det inte fyller varje cell i min kropp med frågan är detta rätt? Är det rätt att ge upp sin kärlek för något som jag faktiskt inte kan vara säker på att jag kommer kunna få uppleva. Visst jag har gjort massa tester & alla säger dem att jag kommer kunna få barn. Men jag vill inte ha barn till vilket pris som helst, jag önskar mig en familj, det är det jag längtar efter. Jag längtade efter en familj med honom men det kommer jag aldrig få & den sorgen äter upp mig.

Mitt första...

Jag borde börjat skriva för länge sen. Jag borde börjat då, när allt var som tydligast. När allt kretsade kring barn, när hela livet stryrdes av ägglossningstest, gynekologer, stelt sex & svarta tankar. Nu är allt annorlunda, längtan finns kvar, den är inte mindre stark men det finns inget jag kan göra åt det längre, i alla fall inte just nu.

Nu är mitt liv ett ingenmansland, några år har gått sen vi började & allt är förändrat, vårt förhållande är i princip över fast så otroligt mycket kärlek finns kvar. Hela vårt förhållande är underbart, det vi bråkat om i två år; barn, är borta för vi har fattat ett beslut, beslutet att lämna varandra. Så nu finns bara det kvar som vi såg i varandra, allt det fina, roliga. Klart att vi bråkar men inte de där djupa, det river i själen bråken längre utan mer "vad faan varför har du inte diskat" bråk. När jag träffade honom första gången stannade min värld. Hans blick gick in i min & efter det var ingenting sig likt. Allt gick fort, allt kändes så rätt, redan efter ett år kändes giftermål & barn som det mest naturliga steget för vår kärlek. Men för oss blev det inte naturligt, inte alls. Kärleken förvandlades till hat i vissa perioder, fattade inte vad jag kämpade för. Vi planerade flera vigslar, allt från stort sommar bröllop, till ambassader i flera olika länder, vår bröllop i två dagar, kyrkvigsel med bara familjen, kyrkan i Italien, i Marocko & slutligen ett vinterbröllop, men det skulle aldrig bli. Våra tankar ville mer & jag tror att jag kände hela tiden att det aldrig skulle bli. En klok människa sa till mig att det kan vara farligt att vilja något för mycket. När man kämpar så mycket att allt annat försvinner, även man själv. Det var så det blev för mig, jag var bara "vill ha barn" & tappade bort mig själv. Det är en lång väg tillbaka, jag är inte där, långsamt måste allt byggas upp igen, ändra sina planer, sina värderingar till viss del. Lära sig att slappna av i det livet ger en.

Min blogg heter längta, längta för det är det jag gör, längtar efter något annat, längtar efter barn, längtar efter att mitt liv ska börja, men jag glömmer att det har börjat, mitt liv är det jag lever nu, inte det som kommer. Tyvärr så kan jag se det men det är inte alltid lätt att leva efter & känslomässigt känna & veta att det är så. Den här bloggen ska inte bara handla om att längta efter barn, för jag är mycket mer än så, mne det är en stor del av mitt liv, för min längtan har gjort att jag befinner mig där jag är nu.