Mitt andra...

Idag är en dag som alla andra dagar, jag är hemma, letar efter jobb, ringer tråkiga samtal till olika myndigheter för att få ordning på alla konstigheter. Min pojkvän är på jobbet, längtar till han kommer hem, vill gå ut & hitta på nåt. Kanske vi inte har så lång tid kvar, kanske flyttar han om två månader. Då kommer det, slutet... Det är en utlandstjänst på gång, en tjänst som vi pratat om i flera år, en tjänst som vi båda drömt om för hans skull, för vår skull. Planerna som vi skulle kunna genomföra, dörrarna det skulle öppna för vårt liv. Nu står han där & dörren har öppnats på glänt för honom, men jag måste stanna kvar. Det som finns på andra sidan är inte för mig. Jag älskar honom mer än allt, nästan allt det finns en sak han inte kan ge mig, ett barn & jag klarar inte att ge upp tanken om barn för hans skull. Ha letat efter någon i den här situationen, jag hittar liknande. Vi är många som inte kan få barn, många som testat IVF, dock inte vi för det är inte lönt, det finns inga spermier. Adoption finns för oss, men jag vill så gärna försöka, han vill att jag ska kunna försöka, men inte tillsammans med honom. Han har på något sätt förlikat sig med tanken att barn inte är något som kommer hända för honom. Han har bestämt sig för att fylla sitt liv med annat & jag har lärt mig att acceptera det. Så vi har helt nyktert fattat beslutet att vi vill olika saker & att vårt förhållande måste upplösas. Det betyder dock inte att det inte gör ont, att det inte fyller varje cell i min kropp med frågan är detta rätt? Är det rätt att ge upp sin kärlek för något som jag faktiskt inte kan vara säker på att jag kommer kunna få uppleva. Visst jag har gjort massa tester & alla säger dem att jag kommer kunna få barn. Men jag vill inte ha barn till vilket pris som helst, jag önskar mig en familj, det är det jag längtar efter. Jag längtade efter en familj med honom men det kommer jag aldrig få & den sorgen äter upp mig.