Mitt första...

Jag borde börjat skriva för länge sen. Jag borde börjat då, när allt var som tydligast. När allt kretsade kring barn, när hela livet stryrdes av ägglossningstest, gynekologer, stelt sex & svarta tankar. Nu är allt annorlunda, längtan finns kvar, den är inte mindre stark men det finns inget jag kan göra åt det längre, i alla fall inte just nu.

Nu är mitt liv ett ingenmansland, några år har gått sen vi började & allt är förändrat, vårt förhållande är i princip över fast så otroligt mycket kärlek finns kvar. Hela vårt förhållande är underbart, det vi bråkat om i två år; barn, är borta för vi har fattat ett beslut, beslutet att lämna varandra. Så nu finns bara det kvar som vi såg i varandra, allt det fina, roliga. Klart att vi bråkar men inte de där djupa, det river i själen bråken längre utan mer "vad faan varför har du inte diskat" bråk. När jag träffade honom första gången stannade min värld. Hans blick gick in i min & efter det var ingenting sig likt. Allt gick fort, allt kändes så rätt, redan efter ett år kändes giftermål & barn som det mest naturliga steget för vår kärlek. Men för oss blev det inte naturligt, inte alls. Kärleken förvandlades till hat i vissa perioder, fattade inte vad jag kämpade för. Vi planerade flera vigslar, allt från stort sommar bröllop, till ambassader i flera olika länder, vår bröllop i två dagar, kyrkvigsel med bara familjen, kyrkan i Italien, i Marocko & slutligen ett vinterbröllop, men det skulle aldrig bli. Våra tankar ville mer & jag tror att jag kände hela tiden att det aldrig skulle bli. En klok människa sa till mig att det kan vara farligt att vilja något för mycket. När man kämpar så mycket att allt annat försvinner, även man själv. Det var så det blev för mig, jag var bara "vill ha barn" & tappade bort mig själv. Det är en lång väg tillbaka, jag är inte där, långsamt måste allt byggas upp igen, ändra sina planer, sina värderingar till viss del. Lära sig att slappna av i det livet ger en.

Min blogg heter längta, längta för det är det jag gör, längtar efter något annat, längtar efter barn, längtar efter att mitt liv ska börja, men jag glömmer att det har börjat, mitt liv är det jag lever nu, inte det som kommer. Tyvärr så kan jag se det men det är inte alltid lätt att leva efter & känslomässigt känna & veta att det är så. Den här bloggen ska inte bara handla om att längta efter barn, för jag är mycket mer än så, mne det är en stor del av mitt liv, för min längtan har gjort att jag befinner mig där jag är nu.